Pitenostalgi

Skulle man söderut fanns de s.k kustbåtarna, som hade sina regelbundna trader hit uppåt ändå in på 1930-talet.

Deras föregångare, segelskutor av alla slag, förde även passagerare, dåck kan här påpekas att de flesta handelsborgarna hade egna skutor. Piteborna har alltid haft reslusten i blodet och sen ångbåtarna började sina regelbundna turer var trafiken jämn både med passagerare och frakter under seglationstiden. Båtarna hette Njord,Norra Sverige,Norrbotten och S.G. Hermelin. De gick på Stockholm och anlöpte de flesta mellanliggande hamnarna. En resa härifrån Piteå omkring sekelskiftet, som anträddes kl.15 måndag var avslutad med landstigningen i Stockholm onsdag kl.10. Gamla tidningar berätta hur det i detta hänseende var ställt för omkring hundra år sedan. De ångbåtar, som då gick i trafik var ett par hjulångare, propellern var då ännu ej i bruk i våra trakter, och de var tvungna lägga till vid Lövholmen då uppgrundningen i hamnen ej tillät mera djupgående båtar att komma upp till stadens bryggor. Såväl ångbåtarna som tungt lastade segelskutor blev våren 1849 av Lövholmens ägare förbjudna att lägga av last och ilandsätta passagerare med mindre de betalade för tur retur 20 Rdr Riksgälds. Då det onekligen var ett oblygt pris beslöt bolagen att fartygen skulle ankra på lämpligt ställe mellan Lövholmen och staden samt att passagerare och last skulle i småbåtar förs till staden. Detta obekväma sätt fick fortsätta några år innan staden igångsatte den mycket behövliga uppmuddringen.

(saknar tyvär bild)