Pitenostalgi

Piteå är en av de städer, som grundats av Gustaf II Adolf som ett led idennes handelspolitik. Dess privilegier är daterade den 12 maj 1621. Staden anlades först i Öjebyn omkring den på 1500-talet där uppbyggda kyrkan.

Efter den totalt ödeläggande brand, som natten mellan den 13 och 14 juli 1666 gick fram över staden, fick stadsborna kungl. majestäts tillåtelse att flytta staden. Uppgrundningen hade länge oroat borgarne, som nu i branden ville se ett ingrepp av en vis försyn. Nu borde man utse en plats med en hamn dit deras segelskutor väl lastade kunde gå upp och där tillräcklig ström och vattendjup förhindrade tillfrysning vid första köldknäpp.

Två meningsriktningar om läget kom särskilt att dominera, vardera med mäktiga förespråkare. Landshövdingen

med en del tjänstemän, borgare och största delen av prästerskapet önskade staden förlagd till Kåge, men kyrkoherde Olof Graan, "Herr Olof", med hantverkare, en del borgare och sockenallmoge på sin sida, ville bli kvar

" här vid kyrkan eller annorstädes". Han gjorde flyttningen till en kulturfråga av stor vidd. Här hade de ännu sin kyrka kvar, endast taket var avbrunnet, och här fanns stadens stolthet, trivialskolan. Den ville nu landshövdingen avhända staden och hänvisa ungdomen till lärdomsanstalterna i Härnösand och Nya  Karleby.

Segern i denna kamp hembars av Herr Olof, vars handgångne män vid ett tumult bemäktigat sig stadens signet

(sigillstamp), som ansägs representera staden och hade rättsgill karaktär. Tre förslag till stadsplats framlades nu av

borgmästare och råd jämte sju borgare. "Gamla hamnen" Bergsviken och Strömsundet. Det sistnämda befanns ur

alla synpunkter bäst och den där intill liggande Häggholmen inköptes för 25 daler kopparmynt.

En av de svåraste olägenheterna för den nya staden var att kyrka saknades. Att varje söndag bege sig till gudstjänst i "Gamla staden", ett påbud som måste respekteras, var betungande. Man vände sig till Kungl. majestät och domkapitlet i Härnösand för att få hjälp, men Karl XI var avvisande och menade att borgarne borde ha sparat

medel genom de skattefriheter de beviljats vi´d stadens anläggande. Tanken på enegen kyrka måste alltså förfalla,

men tillstånd beviljades att hålla gudstjänst i staden och från 1678 fick den nya skolan användas som lokal, men till

socken kyrkan måste menigheten alla böndagar och större högtidadagar. En ny framstöt gjordes 1680 hos ´rikets ständer, som tillerkände församlingen kollekter i Härnösands,Åbo och Viborgs stift. Kyrkan påbörjades men medlen räckte ej långt. Ytterligare kollekter beviljades 1686 och under det året kan kyrkan sägas stå färdig.

Stadens utveckling fördröjdes genom de tätt återkommande ryssöverfallen, 1716 blev ett svårt år av plundringar och 1721 avbrändes staden helt. Endast kyrkan skonades enligt traditionen beroende på , att ryssarna annvände den dels som inkvarteringsställe dels som stall. Här kan tilläggas att Piteå stads plundring och brand var den sista krigshandlingen under stora ofredens dagar. Nu stod åter stadsborna på bar backe. Många förtvivlade alldeles, men ej så få började åter bygga på askan av det forna hemmet. Herrens tempel stod dock kvar, det var en tröst och lisa.