Vi ser oss om i Piteå del 26
Piteå har under tidernas lopp hyst många kulturpersonligheter av stora mått inom sina råmärken. En av dessa
föddes i en liten oansenlig stuga som stod på den plats, som nu benämnsStorgatan 53, men som då i mantalslängden betäcknades " 4:de quarteret Örnen". Hans namn var Christoffer Jacib Boström, professor
i praktisk filosofi vid Uppsala Universitet och i uppslagsböcker kallad: "Sveriges namnkunnigaste, nationellaste och kullturelt inflytelserikaste filosof". Han var född 1 Januari 1797 och dog i Uppsala 1866. Hans far var skeppstimmerman och hade ej ekonomiska möjligheter att påtaga sig de kostnader som sönernas studiehåg trängde till. En broder Eric Samuel blev lagman. Christoffer Jacob kom genom en förmögen släktings försorg till Härnösand sedan han här i Piteå genomgått trivialskolans fem klasser och senare till Uppsala. Han kom aldrig att efter avflyttningen återbesöka födelsestaden, men stod i livlig brevväxling med i synerhet sina systrar och var även ett gott ekonomiskt stöd för dem.Hans yngsta syster, Sara Brita, dog här i staden så sent som 1892. Mång många fler fler andens stormän kan räkna sitt ursprung från Piteå stad och bygd, som med skäl kan vara stolt över de söner, som födda och fostrade där,sedan över hela världen gjort sin hemort känd och aktad.
Rundvandringen är nu slut. En av stadens rådmän höll en gång vad med en kollega om att han skulle prommenera genom staden från Strömnäsbron till Storgatans slut vid Västergatan på fem minuter och han vann. Nu har staden expnderat, brett ut sig, och idyllens tid är för alltid förbi.
Text Alfhild Axelsson Bider Leif Lidmans samlingar. texterna är återgivna nästintill ordagrant.
Vi ser oss om i Piteå del 25
HEMBYGDSMUSEUM
Staden har ett hembygdsmuseum det ligger i norra sluttningen av "Kvarnbacken", undan skymt av annan bebyggelse. Där låg också för 70-80 år (1955) sedan en kägelbana, livligt besökt av stadens herrar, som om sommarkvällarne med kägelspelet utövade den tidens herrgymnastik. (bilden från 2013)
Vi ser oss om i Piteå del 24
JÄRNVÄGSSTATIONEN
Som är av ungt datum, invigd 1915 då Piteå förenades med riksjärnvägsnätet,bortom järnvägen ligger det nyaste bostadsområdet, det s,k, "Källboområdet, så kallat efter en privat lantegendom, som staden förvärvade i början av 1940-talet. Här liksom på det angänsande " Backenområdet" hade i gamla tider Piteåborgarna sina åkrar, ängar och kryddgårdar.
Här kan du se delar av Källbo.
Vi ser oss om i Piteå del 23
Här kan du se esplanaden, då Uddmansgatan var enfilig.
ESPLANADEN
På den öppna plats eller plantering, i dagligt tal benämnd Esplanaden, som avgränsas av Stor-Uddmans och Prästgårdsgatorna låg från mitten av 1840-talet och till i juni 1888 det s,k, Socitetshuset. Det förstördes totalt av
eld nämda årtillika med flera närbelägna fastigheter. Socitetshuster hade den funktionen, som stadshotellet nu har och hade dessutom en efter dåtida förhållande stor teaterscen i fonden av en mycket rymlig salong. Salen upplystes av tre stora kristallkronor vilka med en sinnrik annordning firades ned vid ljusens tändande. Dessa kronor räddades vid branden och finns nu i Älvsby kyrka, vilken med stor sannolikhet fått den som gåva.
Vi ser oss om i Piteå del 22
Till höger ibild den park som omnämns, till vänster Jowa
STORGATAN VÄSTERUT
Hejda vi oss ett tag vid ne 52, där stadshotellet var inrymt till 1906, då det nya hotellet vid Uddmansgatan stod färdigt. Detta hus nedbrann helt 10 december 1954. Hotellet omfattade en stor del av kvarteret Häggen. Mot Prästgårdsgatan, och med fasaden mot denna låg det s.k. Annexet, där hotellet hade de flesta resande rummen. Den plats som numera upptas sparbankens byggnad, ( idag leksaksaffär 2013) var hotellets trädgård
Vi ser oss om i Piteå del 21
Rådhustorget, Rådhuset uppe till höger, huset till vänster om Rådhuset är trivial skolan.
RÅDHUSTORGET
I sin enkelhet drar icke torget uppmärksamheten till sig i nämnvärd grad, ändock är det på sitt sätt märkligt.
Det är nämligen ett utav Sveriges två 1600-tals torg, det andra är Stora Torget i Uppsala. Dessa torg har den urspungliga, karaktäristiska i hörnen slutna formen. Efter denna plan blev torget den centarlplats till vilket raka gator förde från tullarna i de fyra väderstrecken. Vi har förut nämnt dem, nämligen vid norra malmen, tullbryggan vid södra hamnen och strömnäsbron i öster, på vars mitt"tullgrinden" fanns. Vid stadens tillblivelse byggdes efter avsyning av landshövdingen Johan Graan och efter av borgmästare och rådskedd uppmätning de officiella byggnaderna och de förnämsta husen.
RÅDHUSET
Först då rådhuset som ännu ligger på den 1667 utsedda platsen trots att oblida öden övergått det. I maj 1675 hade man äntligen hunnit så långt, att taket täcktes med spån. Den första olyckan av större räckvidd kom 1721, då hela staden stacks i brand av ryssarna, som då anträdde återtåget, härjande och brännande efter hela Norrlanskusten. Så snart som 1725 var rådhuset äter uppbygt, då det förstördes av vådeld 1806. Nu beslöts att det nya som måste uppföras skulle byggas av sten. Stadsborna ansåg sig dock icke orka med kostnaderna, varför de hos kung.maj:t annhöllo om tillstånd att få bygga av trä och detta bifölls efter lång väntan 1829 och fast det dröjde åtskilliga år innan brädfodring och inredning var slutförd, ha vi från denna tid vårt vackra, i enkel empire- eller Karl-Johan-stil uppförda rådhus. Efter en genomgripande modernisering av husets inre invigdes rådhusets lokaler på nytt den 29 dec, 1951.
SKOLAN
Dess första namn var trivialskola, som betyder lägre skola eller latinskola, uppfördes som motstycke till rådhuset på tomten mittemot tvärs över Storgatan. Den var alltså uppförd i samma stil, sedan den första byggnaden brunnit. Här var nu lärdomsskola för gossar förlagd, styrd av, som det på gammalt språk uttrycktes en rector, en conrector och en apologist. Undervisningen utvecklades i takt med tiden och1894 när skolan överflyttades till sina nya lokaler kallades den allmänt läroverk. Sedan togs lokalerna i bruk av Piteå privata flickskola och sedan denna u´ndervisningsform upphört omkring 1910 inflyttade hit postverket. På 1930-talet övergick huset i privat ägo. I hörn med rådhuset låg före 1856 landshövdingresidenset. Hela tomten upptogs av länstyrelsens administarionsbyggnader och en del av dessa finns ännu kvar i den byggnad, Prästgårdsgatan 23, där nu bibkioteket och arbetsförmedlingen är inrymmda. Stadens styresmän syns i 1800-talets tidigare år ha fylkat sig kring hövding. Icke mindre än tre rådmän ägde hus vid torget, så även grundaren av stadens första tidning, rektorn vid läroverket, Axel Lundström, och stadens borgmästare omkring 1900 hade hyres våning där.
Vi ser oss om i Piteå del 20
STORGATAN FRAM MOT ÖSTER
Nu fortsätter vi och stanna framför nr 21 (bilden ovan) ett av stadens äldsta hus. Det länder den nuvarande ägaren till stor heder, att han i dessa ombyggnads tider behålligt fastigheten så väl ut som invändigt i det skick, som den i stort sett hade för hundra år sedan. Den har ägts av, om vi går bakåt i tiden, till 1925 av läroverksadjunkt K Stekzén, och var borgmästar Rutbäcks gård till 1894. Landskamrer Fredrik Halleen ägde den i många år sedan han tagit den i arv av sin far tullförvaltaren Erik Halleen, som köpte den 1827 av rektorn vid stadens skola,Lorentz Gadd. Denne hade 1814 inköpt gården av tjänstemannen vid landsstaten J.W Ottonius. Landsstaten, eller som numera benämmningen är, länstyrelsen, var ju som bekant förlagd i Piteå intill 1856. Angående den Steckzénska gården, som nummer 21 vid storgatan i senare tider kallats, håller traditionen envist på, att under vårt senaste krig 1808-09 befälhavaren för de vid Piteå förlagda trupperna har residerat i denna gård och att stränga soldatbestraffningar skulle ha ägt rum här. Ett av vindsrummen lär ha varit gömställe för två förklädda svenska officerare, vilka under tid ryske generalen Kulneff residerade i huset inrätta sig där i spionerisyfte. Vid 1800-talets mitt berättades av gamla personer, att ryssarna här mitt över gatan annekterat en bagarstuga, där de bakade sitt bröd och hade en del förråd. Matbristen var synnerlig stor för befolkningen och då barnen kände bröddoften tränga ut, kunde de icke, trots ryssskräcken, låta bli att glänta på dörren och tigga ett bröd. Oftast kunde icke soldaterna motstå de smås framsträckta händer, utan både bröd och "sovel" lär den lede fienden delat med sig av, när förråd fanns, vilket inte alltid var fallet.
Vi ser oss om i Piteå del 19
Lasarettet
Var till 1914 förlagt i Storgatan 3. Den första byggnaden härjades helt av eld i början av juli 1858, var vid en lampatient innebrändes. Året därpå återuppbyggdes huset, som sedan tjänstgjorde som lasarett till 1914, då den nya byggnaden på Strömnäs stod färdig.
Här kan du se Lasarette med uthusbyggnad och köksbyggnad, sett från Strömnäs.
Här ser du Ga Lasarettet till höger i bild, delvis dolt av träd.
Vi ser oss om i Piteå del 18
STADSPARKEN
Från Kurirkajen går vi upp mot staden ocjh passerar Stadsparken, som ligger itill Strömnäsbron ( härmed åsyftas den gamlabron, som är en fortsättning av storgatan) och somplantering daterar sig från 1859, kasta vi oss en blick på ett hörnhus på höger sida av Trädgårdsgatan med adressnummer Prästgårdsgatan1. Det är stadens ålderdomshem.
Stadsparken med ga Lasarettet skymtande.
Delar av stadsparken från 1912
Stadsparken tillhöger kan man svagt skymta Ålderdomshemmet.
Vi ser oss om i Piteå del 17
KUSTBÅTARNA
Skulle man söderut fanns de s.k kustbåtarna, som hade sina regelbundna trader hit uppåt ändå in på 1930-talet.
Deras föregångare, segelskutor av alla slag, förde även passagerare, dåck kan här påpekas att de flesta handelsborgarna hade egna skutor. Piteborna har alltid haft reslusten i blodet och sen ångbåtarna började sina regelbundna turer var trafiken jämn både med passagerare och frakter under seglationstiden. Båtarna hette Njord,Norra Sverige,Norrbotten och S.G. Hermelin. De gick på Stockholm och anlöpte de flesta mellanliggande hamnarna. En resa härifrån Piteå omkring sekelskiftet, som anträddes kl.15 måndag var avslutad med landstigningen i Stockholm onsdag kl.10. Gamla tidningar berätta hur det i detta hänseende var ställt för omkring hundra år sedan. De ångbåtar, som då gick i trafik var ett par hjulångare, propellern var då ännu ej i bruk i våra trakter, och de var tvungna lägga till vid Lövholmen då uppgrundningen i hamnen ej tillät mera djupgående båtar att komma upp till stadens bryggor. Såväl ångbåtarna som tungt lastade segelskutor blev våren 1849 av Lövholmens ägare förbjudna att lägga av last och ilandsätta passagerare med mindre de betalade för tur retur 20 Rdr Riksgälds. Då det onekligen var ett oblygt pris beslöt bolagen att fartygen skulle ankra på lämpligt ställe mellan Lövholmen och staden samt att passagerare och last skulle i småbåtar förs till staden. Detta obekväma sätt fick fortsätta några år innan staden igångsatte den mycket behövliga uppmuddringen.
(saknar tyvär bild)
Vi ser oss om i Piteå del 16
KURIRKAJEN
Var från åren omkring sekelskiftet tills andra kommunikationer trädde till ångaren "Kurirs" tilläggsplats.
Denna båt var stadens förbindelselänk med grannstaden Luleå och var mycket anlitad. Annan möjlighet vid resa norröver utan att anlita gästgivareskjuts fanns ej
Här kan du se del utav det som engång var Kururkajen.
Vi ser oss om i Piteå del15
KUNGSBRON
Den kallades så sedan kronprins Carl, sedemera Carl XV 1858 från denna plats åsett ett fingerad säljakt, som annordnats på södra fjärden.
Där Prästgårdsgatan, som här endast var en upptrampad stig, mötte Västergatan var nästa bro belägen, Getbron. Den var endast gångbro. Nästa körbro, Lillbron, och har givit sitt namn åt Lillbrogatan, som först på 1890-talet bröts upp till nuvarande Nygatan. Broarna längre österut, den i korsningen av Uddmans- och Sundsgatorna och den vid Aronsgatan voro både breda och körbara och såväl i bredd som höjd väl anslutna till gatan. Den största och mest påkostade, Kyrkbron, eller som den vid stadens uppbyggande kallades, Stadsbron är förut omnämnd. De smala övergångsställena, som här och där fanns över Sundet i början på 1900-talet bestod mest av breda plankor och hade möjliggjorts av den kraftiga uppgrundningen här. Vid Sundets utlopp i "Strömmen" kan vi kasta en blick norrut. ( text Alhild Axelson)
